Tippetts första två symfonier är i huvudsak abstrakta verk, trots att bägge är besläktade med de dramatiska arbeten han just var i färd med att påbörja. I själva verket hade han både Symfoni nr 1 och den första operan, Ett midsommarbröllop, i tankarna under andra världskriget. De två verken har samma strålglans och delar en strävan mot ett extatiskt lyriskt uttryck liksom en blandning av spänning, magi och ritualer. Tippett avslutade första symfonin 1945 och den uruppfördes i november samma år av Liverpool Philharmonic Orchestra under ledning av Sir Malcolm Sargent.

Tippets förtjusning i kontrapunkt ger den inledande sonatliknande satsen en särskild karaktär. En tematisk idé — som börjar som fyrstämmig sats i högt stråkregister — skänker stunder av vila inom ramen för livlig kontrapunktisk aktivitet.

Den andra satsen inleds med ett åttataktigt ostinatotema spelat av fagotter och stråkar. Mot de följande elva upprepningarna av detta tema ställs en rad tematiska växlingar. Tippetts fascination inför det typiska Beethoven-scherzot är tydlig i den tredje satsen, vars hickande rytmer inspirerats av Perotinus medeltida vokalmusik. Trion för enbart stråkar låter en mer sammanhängande kontrapunkt breda ut sig. Finalen är en dubbelfuga, som fogar samman inledningssatsens klingande kraft, den retoriska passionen i den långsamma satsen och scherzots goda humör. Men slutet kommer efter en teaterkupp — hårda trumslag avbryter musikflödet och antyder en eventuell ny början.