Känn dig själv – erkänn världen

Michael Tippetts operor av Harry Halbreich

"Jag ville känna min skugga och mitt ljus, så att jag skulle till sist bli hel." Denna fras från Tippets tidigaste mästerverk, oratoriet A Child of Our Time förblir nyckeln till hela hans skapargärning, vilket han själv poängterade så sent som 1977: "den enda sanning jag någonsin kommer att yttra". När han år 1938 samlade ihop de första uppslagen till oratoriet hade han just haft en upplevelse som fick en avgörande betydelse för hans inre utveckling som människa – han hade upptäckt Jungs psykoanalys. Den gav honom svaren han varken hade hittat i Trotskys marxism eller i traditionell kristendom.

Den som vill förbättra världen måste börja med att förkovra sig själv genom att lära sig att acceptera sin mörka, dödslängtande sida och på detta sätt övervinna den. Hans fem operor, som komponerades under en period som varade i mer än fyra årtionden, är samtliga variationer på detta grundläggande tema. Människan kan varken förlita sig på någon existerande ideologi eller på en hjälpande gudom, vilket agnostikern Tippett inte kan tänka sig. Endast kärleken består som helande kraft och vapen, kärlek i betydelsen medmänsklighet, vilken vi vet (Första Korinthierbrevet, kap 13) till och med överträffar tro och hopp.

Från Tippetts Tredje symfoni lär vi oss att Hitler och Stalin för länge sedan har kvävt Beethovens ode Till glädjen i vårt fördömda århundrades mänskliga strupar. Men en "väldig barmhärtig kraft att hela, att älska" finna kvar.

Vilket enormt mod som krävs för att själv åstadkomma alltsammans, utan någon hjälp från ovan! I The Mask of Time lär vi oss att Gud Fader för länge sedan har dragit sig tillbaka till otillgängliga höjder och lämnat människan ensam med det till intet förpliktigande budskapet att hon får tillbe Honom. Faktum är att den troende juden Arnold Schönberg, knappast uttrycker det annorlunda i sin Modern psalm (fastän för honom är förstås Guds budskap bindande) och "ändå ber han" ("trotzdem betet er"). Enligt den agnostiske humanisten Tippett har Gud övergivet mänskligheten, men inte utan att lämna kvar en gudomlig gnista i varje mänsklig varelse (kom ihåg Janaceks motto från Den dödes hus), och gnistans namn är kärleken.

Men människan är oförmögen att älska sin frände om hon inte älskar sig själv, och för att kunna göra detta måste hon förlika sig med sin mörka, skugglika sida, det vill säga sin dödsdrift. Hur sägs det i The Mask of Time? "Å, människa, försona dig med din dödlighet, ty denna är också Gud".

Sålunda innehåller alla Tippetts viktiga verk, och i synnerhet de fem operorna, lika många variationer på detta grundläggande tema, lika många svar på den enda frågan: att känna och acceptera sig själv och den andre. Denna fråga är också oupplösligt förbunden med hans livslånga engagemang som pacifist och fredskämpe. I operorna skildras detta antingen som ett enskilt eller ett kollektivt ansvar.

Det är ett grundläggande drag redan i den första operan, The Midsummer Marriage, resultatet av sju års hårt slit, och på många vis en modern motsvarighet till Mozarts Trollflöjten (även om den också har vissa likheter med Strauss Frau ohne Schatten). De två paren (Mark-Jenifer och Jack-Bella, på sätt och vis motsvarigheterna till Tamino-Pamina och Papageno-Papagena) måste först bejaka sig själva och acceptera sina egna jag och den kompletterande sidan hos den andre för att bli "hela". Inte förrän de besegrat sin aggressivitet genom att bejaka den andre och hans/hennes olikheter får de styrkan att besegra King Fishers grymma förtryck. Men glöm inte att King Fisher, vilket är uppenbart från det namn han fått, bär på Amfortas oläkbara sår (=synd). Den sista scenens oemotståndliga panteistiska jubel kulminerar med den frivilliga uppoffringen på bekostnad av kärleken: två unga par, som representerar hela mänskligheten, har lyckats nå sina mål.

Ett midsommarbröllop är det längsta av alla Tippetts verk (före strykningarna som han godkände senare, varar den hela två och trekvarts timme), och det är även det överdådigaste, både när det gäller klangfullhet och melodiskt och harmoniskt tonspråk, den glansfulla höjdpunkten i hans hittillsvarande skapande utveckling. Hans tonspråk, där han redan använder sig av en tämligen utvidgad tonalitet, frossar i välljud, men musiken låter aldrig övermogen eller sliskig, ty här ustrålar allt en ren, ungdomlig friskhet. Om innehållet får oss att tänka på Trollflöjten, påminner å andra sidan dess placering i Tippetts skapande produktion snarare om Idomeneo – en enastående explosion av skaparkraft precis när han befinner sig på tröskeln mellan ungdom och mognad (han var 47 år gammal vid den här tidpunkten, men han var förstås sen i sin utveckling). Inte ens i detta berusande överflöd saknas ett allvarligare, förmanande element (och vi kommer att stöta på det i samtliga därpå följande operor) vilket framgår av Madame Sosostris fantastiska aria (jämförelse med Wagners Erda är oundviklig!). I kölvatten av detta lysande partitur kom en flertal verk (The Heart´s Assurance, Corelli-fantasin, Pianokonserten) som för detta veritabla grenverk av melodiskt och rytmiskt överdåd ytterligare ett steg framåt. Nu, fyrtio år senare, är den totala brist på förståelse som mästerverket då möttes av,

faktiskt obegriplig. Det är sant att de flesta av den här periodens kompositörer erbjöd mer dämpade och till och med torftigare produkter. Men det faktum att librettot (som alltid Tippetts eget) avböjdes som förvirrat eller fullkomligt fånigt visar bara hur okända Carl Jungs verk var på den här tiden, åtminstone i England.

Den andra symfonin (1956-58), visar, framför allt i de sista två satserna, upp ett stramare, kärvare, mer dissonant tonspråk, och fungerar sålunda som en övergång till den opera nummer två, King Priam (1958-61), vars ämne absolut fordrar detta idiom. Bland de fem operorna är denna ensam i sitt slag, både därför att den är en tragedi och att den lånar sitt motiv från den grekiska mytologin, som återupptäckts av den jungianska psykoanalysen. De yttre omständigheter som gav upphov till operan var invigningen av den nya katedralen i Coventry, en stad som förstördes helt och hållet under det andra världskriget (Brittens War Requiem uruppfördes också där redan dagen därefter). Således handlar Tippetts opera om människans ansvar när hon står inför valet mellan krig och fred, och kuvandet av dödsdriften har nu förflyttats från individen till kollektivet. Rent musikaliskt är King Priam säkerligen mer svårtillgänglig än de andra operorna, och detta gäller i ännu högre grad de verk som följde i dess spår, Pianosonat nr 2, Konsert för orkester och i viss mån även oratoriet Augustinus uppenbarelse, det mest invecklade av alla hans verk.

Tonspråket har inte bara blivit mycket dissonerande och praktiskt taget atonalt, utan även utomordentligt koncentrerat och elliptiskt, den additiva, mosaikliknande följden av statiska strukturer, precis som i Stravinskijs senare verk, ersätter mer traditionell melodisk utveckling. Orkesterns klang är i motsvarande grad hård, det finns få tutti, bleckblåsare och slagverk är framträdande, stråkarna drar sig tillbaka i bakgrunden, så att de i den andra av de tre akterna är nästan helt och hållet obefintliga, detta gäller även de kvinnliga stämmorna. Det lyriska patoset må vara mindre framträdande här, men det är långt ifrån att det saknas helt och hållet, och mot slutet, när Akilles ger efter för King Priams begäran att få tillbaka sin dödade sons kropp, lockas det fram igen av Akilles oförfalskade medkänsla, så att Priams oundvikliga våldsamma död omvandlas till en slutlig katharsis. King Priams djupsinniga betraktelser över krig och våld är fortfarande högst relevanta för vår egen tid, men dessa kunde endast beträdas efter den första operans elementära övning i självkännedom.

Efter att ha avslutat King Priam, tog Tippett en av Akilles arior ur operan och lade till ytterligare två, för att kunna tränga djupare in i hjältens psyke. På detta vis skapades Songs for Achilles. På liknande sätt, skulle Songs for Dov komma till efter den följande operan, The Knot Garden.

The Knot Garden (1966-69) är unik för att vara en Tippett-opera i så motto att det är en "kammaropera" utan någon kör, vilket förklarar hur den utan problem kunde arrangeras för en orkesterbesättning bestående av endast 22 musiker, och att den med stor framgång fortsätter att sättas upp i denna form. Om Ett midsommarbröllop ledde funderingarna till Trollflöjten, är det Cosí fan tutte som nu dyker upp i tankarna. Psykoanalytikern (en jungiansk sådan) Mangus spelar en roll som är ganska lik Don Alfonsos i Mozarts mästerverk; även han drar i handlingens trådar och hjälper de andra rollfigurerna att skaffa sig bättre självkännedom. Men stycket har också starka band med Shakespeares Stormen, där huvudrollerna tas över av protagonisterna som spelar dem igen likt i ett psykodrama. Än en gång är temat att övervinna negativa, självdestruktiva krafter. Följaktligen hittar det gifta paret Faber-Thea, som skilts åt, tillbaka till varandra, medan deras fosterbarn Flora befriar sig från skräcken för den aggressiva vuxenvärlden, vilken för henne förkroppsligas i ett hot om sexuellt ofredande hon tror sig ana i Fabers attityd mot henne. För att nå dithän måste hon komma över sin barnsliga, sexuella kluvenhet vilket hon lyckas göra med hjälp av den homosexuelle musikern Dov, vilkens förhållande med den svarte poeten Mel tar slut, medan Mel kommer närmare den stympade förbittrade frihetskämpen Denise.

Medan Ett midsommarbröllop inte hade någon exakt tidsbestämmning, och King Priam förde oss tretusen år tillbaka i vårt förflutna, tilldrar sig handlingen i The Knot Gardens tveklöst i vår egen tid, även om den inte är så precist tidsplacerad som de två senare operorna. Men där finns ett avgörande element som tydligt träder i förgrunden, både i librettot och musiken, och det är en för Tippett avgörande händelse – upptäckten av USA, som han för första gången besökte så sent som 1965, men han genast kände starka band och upplevde en stor samhörighet med detta land. Negro spirituals, blues och jazz hade naturligtvis alltid haft en plats i hans musik, men här är inslagen många fler; det homosexuella paret Mel-Dov är uppenbarligen amerikanskt, vilket framgår av deras ord men i ännu högre grad av deras musik, där förekomsten av elektrisk gitarr och jazzrytmer är framträdande, något som utvecklades ytterligare i de därpå följande Songs for Dov. Den mäktiga Tredje symfonin (1970-72), vars utdragna vokala finalsats innehåller en serie med tre blues-stycken, ingår även i denna ideologiska och musikaliska värld, och den starka dragningen till Amerika nådde ytterligare ett steg i hans nästa opera, The Ice Break.

Medan The Knot Garden, med dess väl avvägda koncentration, kanske är det mest fulländade mästerverket bland Tippetts operor, är The Ice Break (1973-76), trots att den är ännu mer förtätad, eller just därför, förmodligen den som vållar flest problem, men det gör den ingalunda mindre fascinerande. Den har en starkare anknyting till en viss tidsperiod än någon av de andra operorna, och precis som fallet var med New Year, kommer det att dröja några år innan den kan befria sig från tidsbundenheten till de händelser som var aktuella när den skrevs och få en mer allmängiltig betydelse. Tippett har hånats därför att han i de två operorna som han skrev senare i livet försökte göra sig yngre genom att ge efter för modetrender, och kanske är denna kritik inte helt och hållet ogrundad. Flera av de tyska s k "Zeitopern" från slutet av tjugotalet, av kompositörer som Hindemith, Krenek och andra, har även de krävt sin tid för att kunna göra anspråk på att ha bestående värde. The Ice Breaks farligt laddade handling äger rum på en stor amerikansk flygplats mitt under det kalla krigets dagar (den ryske exilpoeten Lev påminner bara alltför mycket om Solzjenitsyn!), som även sammanföll med de värsta rasupploppen i USA:s historia. Kämpen Olympion, en representant för den upproriska Black Power rörelsen, är nästan en exakt reinkarnation av Muhammad Ali. Förvecklingarna äger rum på olika nivåer: Öst mot Väst (kommunism mot kapitalism), svarta mot vita, plus generations-motsättningar. Levs son Yuri, som flydde till väst tjugo år före sin far, känner sig nu helt och hållet som en amerikan (vit, förstås), och han tvingas genomlida en svår och lång konvalescens, efter att ha blivit allvarligt skadad när han deltog i en raskravall för att försöka försonas med sin far. För flickvännen Gayle och för Olympion är det redan för sent; de dog som offer för det blinda våldet. Men även här finns det ett slutgiltigt hopp, och titelns islossning (Ice Break) får symbolisera den upptining som ska följa efter det kalla kriget. Också musiken växlar mellan offensiva stridsljud och varmt lyriska toner. Den uttrycksfulla värmen, redan oerhört väl uppfångad i The Knot Garden, når här nya höjder.

Tippett hade inte för avsikt att skriva fler operor efter The Ice Break, och New Year (1986-88) var först tänkt att bli något slags musikal, med massor av sång och dans. Bara gradvis utvecklades den till en fullfjädrad opera, och till och med något längre än de två som han skrev före denna. Den här gången är det inte bara musiken som är amerikansk, faktiskt ändå mer än i The Ice Break, utan även själva preimären ägde rum på andra sidan havet, i Houston, Texas. Det ´trendiga´ i The Ice Break uttrycktes genom en "psykedelisk trip" som planerats av en "budbärare" från Det okända (som visserligen gav sina följeslagare en klart besinnande varning: "Räddare? Hjälte? Jag? Du måste skämta.") I New Year, ställs två rollgrupperingar mot varandra: Barnpsykologen Jo-Ann, hennes unge svarte fosterbror Donny och deras fostermor Nan kommer från "Någonstans" och "Idag", medan datasnillet Merlin, rymdpiloten Pelegrin och deras kvinnliga chef Regan dyker upp i ett rymdskepp från "Ingenstans" och "I morgon". Ännu en gång är temat att övervinna sin förlamande skugglika sida, och Jo-Ann uppträder som den känsliga systern Flora i The Knot Garden: hon vågar inte längre lämna sitt arbetsrum, eftersom hon är rädd för att ge sig ut i "skräckens stad", där brottslingen och rebellen Donny känner sig hemma, och följaktligen är hon oförmögen att hjälpa de många barnen där som behöver henne, och vilka hon verkligen skulle kunna hjälpa genom att använda sig av sina yrkeskunskaper. Räddningen är kärleken som kommer i skepnad av rymdpiloten Pelegrin, som lämnar efter sig en befriad, modig kvinna, innan han försvinner in i Framtiden och Det okända.

Partituret, som är skrivet för en mellanstor orkester (många blåsare, slagverk och elektroniska instrument, men få stråkar) visar Tippett när han är som bäst från början till slut, till och med när han använder sig av elektroniska ljud för "rymdmusiken". Men här är tonen till och med varmare, ibland nästan folklig, med den försonande Auld lang syne vid slutet av andra akten, och här finns flera ställen med ett tonspråk som närmar sig rock och till och med rapmusik. Handlar det då om kompromisser, om en ständigt lika ungdomlig åttioårings behov av att anpassa sig till den nya tiden, en åttioåring som känner stark samhörighet med dagens unga människor? De, ibland mycket unga (åtminstone att döma av deras födelseår) kritiker som hånade honom för detta är helt enkelt själva hopplöst gamla till sinnelaget.

Tonsättaren strävade inte efter att skapa något svårtillgängligt mästerverk för en avlägsen framtid, utan önskade helt enkelt ge ett giltigt vittnesbörd om sitt engagemang i det moderna samhällets problem, avsett för dagens publik. Han har förblivit samme orubblige idealist som skapade A Child of Our Time för över femtio år sedan, härom vittnar hans sista opera med de avslutande och centrala orden: "En mänsklighet, en rättvisa".