Operorna. En introduktion av Meirion Bowen

Tippetts fem operor är det centrala i hans tonsättargärning, och de är i sig särpräglade och nyskapande bidrag till 1900-talets musikdramatiska repertoar.

Genom att avstå ifrån att göra nya scenversioner av välkända pjäser och böcker och istället välja (med ett undantag) att skapa egna intriger och rollfigurer visar Tippett prov på den nyskapande dramatikerns subversiva frihet, och han har förmågan och precisionen för att med operan som uttrycksform göra det med framgång.

Ingen av hans operor har skapats för någon speciell sångare. Även om Tippett gav råd om rollbesättningen, förlitade han sig alltid på att dirigenten och regissören skulle göra ett riktigt val, eftersom de var mer hemma på och medvetna om de enskilda sångarnas potential.

Det som alltid varit viktigare för Tippett är teaterns magiska skimmer i dess vidaste bemärkelse, dess förmåga till självförnyelse och kraft att belysa det mänskliga psykets mörkaste skrymslen. Handlingen i hans verk skildrar ofta vad Jean Cocteau (som skrev om hans dramatiska och filmiska bearbetning av Orfeus-myten) kallar ´gränsintermezzon´. Många av Tippetts rollfigurer rör sig sålunda fritt bakåt och framåt mellan sina verkliga jag och mytologiska eller andra urtyper, eller alternativt, definieras genom kontrasterande grupper av sångare och dansare – vissa bebor den vanliga vardagliga världen, andra kommer från en påhittad sfär i det förflutna eller i framtiden. Och dessa grupper genererar rörelse och spänning genom att invadera varandras territorium.

Här är spännvidden avsevärd för uppfinningsrika regissörer och scenografer. Ingen enstaka uppsättning av en Tippett-opera berättar allt som kan sägas om den. Det finns alltid utrymme för nytolkande visioner som komplement till kompositörens egna. Och eftersom dessa operor för det mesta lämpar sig för mindre teatrar, är de numera en fast programpunkt hos många olika teatersällskap och på festivaler – inte enbart på de mest prestigefyllda scenerna, utan på universitets- och högskoleområden och hos många turnerande sällskap, både i Storbritannien och i andra länder. Den starka anknytning de här operorna har till film och television har dock ännu inte till fullo utforskats.

Tippetts operor brottas med de eviga frågorna – ödet, sexuell identitet, självkännedom och makt – ofta i samband med uråldriga ritualer och högtider. Men kompositörens huvudsakliga intresse är alltid att sprida nytt ljus över vår

tids privata och sociala villkor. Hans operor är i grund och botten tänkta som underhållning – men varje ny uppsättning har, när den görs med känsla och skarpsyn, förmågan att förändra människors liv.

c Meirion Bowen (1998)