The Mask of Time

Part One

DEL ETT


1. Närvaro
Tenorsolo och kör

Den tänkta begynnelsen av kosmos, eller något annat begrepp som t ex "åtenvändande", uttryckt i musik och några få ord. Kören blickar opersonligt “tillbaka”pä de väldiga tidsrymderna och “ut” I Rymdens oändligb eter. Solisten sjunger personligt inifrån ett pregnant och omedelbart bår och nu. (Denna form av tidsmässig åtskillnad är ett poetiskt grepp som används många gånger i verket.)


KÖR
Ljud
Där inget luftdrag rörs

TENOR
Idel metafor, Malaki, med styltor och alit.
Malaki, Malaki, idel metafor.
Ljud
Sàng
Genljud

En prutgâs högt däruppe
i nattens vidd
där natten brister och gryningen bryter fram.
Explorerande
Exploderande
I tid
I rum

Och jag, i ett skrämmande nyftött ljus,
går vidare, går vidare.
Omvändande
åter händande
För evigt
omkastat

(Musiken går vidare in i sats 2)


2. Världens skapelse genom musik
Sopran, mezzosopran, tenor och baryton

Den kormiska skaparkraften verkar genom musik - detta enligt en uråldrig tradition enligt vilken musiken kan skapa ordning i en yttre eller inre oordning och bar en fysisk kraft (jfr Orfeus). Shiva (Skapare, Bevarare, Förstörare) dansade fram den befintliga världens skapelse. På fantasins och uppenbarelsens fält ä nyckelorden bär “dröm “ och “bakåt”. På den materiella kunskapens kompletterande område är nyckelorden “mätt” och “makt”. Halleys komet sägs senast dr 1910 (jag sig den själv som barn): den väntas återkomma 1986. Kanske kommer budbärarna, rentav änglarna, att iterkomma...


SOLISTERNA
Ska vi...?
Drömma bakåt till den tid j det forna
då Herren Shiva dansade med skapande fötter
och Orfeus lockade fram ur sin lyra
kraft att förflytta sten
Ska vi...?
Bekräfta!


Mått var början till vår makt
som forstärkte spegelns eko av spegens ljus
Musiken i sig är ett ting av gud
Mitt öra återger flodens läten
Men jag vet


Den väidiga vilda himlakroppen har kastat om sin färd,
“Korn ihåg”, har han viskat i mitt öra, “att den kommer igen
... pä sin vindsnabba hemfärd till solens trakt.”
En skara av änglar i flykt genorn skyn
sjungande, sjungande:
och poeten som sjunger
fullbordat är det härliga verket.


3. Djungeln
Solister och kör

Så mycket bar observerats och noterats av djursläktets mångfald och variation att vi gapar av hapnad och förundran. Vi kan också bli störda därav när vi inser att den är meningslös, löjlig, rentav grym. Jämförd med hastigheten och rastlösheten i männickans historia är den uppenbarligen till 99,9 procent firerad för evigt och därigenom ännu mera meningslös. Likväl måste vi människorfinna en jämvikt mellanförundran och fasan Ljuden från denna metaforiska “djungel” som antyder den eviga kampen mellan rovdjur och bytesdjur tar gestalt i ett fyrstämmigt körkomplex av verbala fragment. Dessa kan uppfattas som djurimitationer. men det onomatopoetiska antyds framfr allt genom rytmen.


KÖR
Smatter-tjatter, smatter-tjatter, Apa
Tass, tass, väldig katt, skorr, mrr.... Orrhh!
Hahahahyeena-lik ahahahaha. Åsna.
ock ock skrock skrock skrockande Fågel.
(våldsamt paniskt skrik)
Merde!!

SOLISTERNA
Den älskande ser
(Djungelkören fortstätter)

och den kunskapsrike.
Se hur pilgrimsälskaren vid bäcken
söker i en zodiak av tid, det
lilla sorn står för det stora.
Som vore jag vandrare på torkans savann
eller dykare med glasmask i djupet.
Krokiokiax

SOPRAN
Äntligen låg jag på knä
j ons vinterdöda gräs,
vilsen, förstummad,
och sirrrade på grodan i bäcken
en dryg meter bort. Och medan
jag tittade sjönk han ihop
och började sakta krympa. Hans ögori
blev livlösa som orn de släcktes.
Hans hud blev tom och sjönk samman;
själva skallen såg ut att falla
ihop som ett kulisparkat tält.
Han krympte inför mina ögon
som en fotboll när luften går ur.


MEZZOSOPRAN
Genom sticket flyter giftet
som förtär offrets muskler och ben och organ
- allt utom huden - och genom det suger den väidiga vattenloppan
i sig offrets kropp reducerad till saft.


SOPRAN
Jag gapade, förvirrad, förfärad.
En ovalformad skugga låg över vattnet
bakom den tömda grodan;
och så gled den bort.


Merde!

BARYTON
Allah ställer frågan:
“Himmel och jord och alit däremellan -
tror du jag skapade detta på skämt?”
Bzz-vzz, svirrande vingar

MEZZOSOPRAN
Ibland när en florslända lagger befruktade
ägg på ett grönt blad överst på en trådsma1 stjälk
blir hon hungrig.
Hon avbryter äggläggningen,
vänder sig orn
och äter upp sina ägg ett i sänder.
Sedan lagger hon fier
och äter upp dem också.


TENOR
“Men Herre Gud”, undrar den spröda och döende
florsländan med käkarna våta av
saften som hennes egen äggledare har utsöndrat,
“vad handlar alltsammans orn?”
Och vet ni, då kunde han inte...


SOPRAN
Jag vill bort från denna stillastående luft.
Dra djupt efter andan, Elias; tänd ditt bå1.
Världen må vara fast men slogs aldrig i stycken.
De flygande skärvor jag ser, dessa bakre delar,
är en gâva, en rikedom.


SOPRAN OCH MEZZOSOPRAN
Ernellanåt


Se där
öppnar sig bergen...
Se där
Trädet med ijusen träder fram...
Ljudet

Härmtrasten faller
och tiden slår ut över rymden
sorn en oriflamme.


4. Istäcket flyttar sig syd-nordvart
Kör

Människans framträdande i hirtorien, bennes vandringar sorn nomad utlämnad åt elementen medan det norra halvklotets iskalott drar sig söderut genom årtusenden. Det yttre familje- och samhälsliv igrottmynningen som är lättare att föreställa sig ställs mot ritualerna inne i grottan där människan bar en mystisk kontakt med det överjordiska. Musiken rör sig neråt. En genetisk slump, eller ett “underverk”, bland de vilda gräsen resulterar i de förstä brödsädsbärande växterna som odlas av och förvisso är beroende av människan efter istiden. Jordbrukssamhället uppstår på de fruktbara flodslamsslätterna med en yttre livsstil som år mer beslåktad med vår egen. Aven religiösa bruk uppstår ur underjorden (musiken rör sig uppåt): våldsamma ritualer som pyramiderna och templen i Mexiko och annorstädes alltjämt påminner oss orn iscensätts nu.


Männen har gàtt på jakt
ty fisken simmar under flodens is
ller andas blott vid andningshålet.


För varje årstid djupnar köiden
och rör sig söderut.


För fângst av björn och ren
övar de starka männen härdighet och spänst,
konsten att spåra, fblja renens spår
och kunna döda den med nat och spjut.


Hemmet är denna grottmynning
åt söder och åt solen.
Kvinnans syssla är familjen.
Efter skrovmål kastas skrov åt hundarna.


Klättra ner i mörkret dit
fö1j en lyktas fladdersken;
ska vi dansa, ska vi sjunga
nere under grottans valv?
Snudda vid det heliga?
Bilder av en bisons språng.

* * *


Nog lät ett hack i tidens kugghjuls gång
miljoner pressas ncr till tusenden
när iskalotten gled.
Genetisk slump hos växt och människa
En slump?!
Nå, strunt i det.
Vi från den tiden kände blott
tö, träskmark, flodens skilda ijud
och fann en sållsam säd.


Med sånger orn sådd
och jubel över skördar
när tröskningen tar frarn
det östliga och odödliga vetet.


Himlagud, säg är du där?
Och tordön tar till orda:
DA
Trumpeter ekar trumpeter ekar trumpeter
ger genljud


Vi klättrar uppför trappan sten för sten
och nâr till krönet över denna slätt
där prästen med sin nakna kniv av sten
skär ut ett mänskohjärta vilket ännu slår
som offer till vâr sol.


5. Dröm orn Paradisets Lustgård
Solister och kamimarkör

Först n ufinns möjligheten till ett ordnat samhälle - en Edens lustgärd. Ständigt en dröm, framåt och bakåt och aidrig en beständig realitet eftersom det alltid finns rovdjur (hår Kentauren) son år redo att inkräkta och förhärja... Denna sats manar fram Eden genom rader ur Miltons Det förlorade paradiset i sättning som en renässansmadrigal, följd av en instrumental övergång (flöjter och harpa) med rytmen av en saraband. Själva scenen spelas upp av fyra aktörer: tvd mänskliga (Mannen och Kvinnan), en övermänsklig (neutralt benämnd Förfadern) och en medrm av djurriket - en Drake (som senare kan “degraderas” från en så lysande gestalt).

Scenensförsta avmitt skildrar en drömlik balans, enfulländad gemenskap mellan gudomligt, djuriskt och mänskligt. När denna dröm krossas går alit tiilbaka. Den väniiga Draken degraderas till orm. Fötfadern blir en “ren, okränkbar gudom “ som uppstiger i himmelen. Mannen och Kvinnan ber orn en förklaring, men den vanmäktige Förfadern kan bara rekommendera bön.


KAMMARKÖR
Till människans behag en liten plats
med all Naturens rikedom, ja mer
än sâ, en Himmel här på jord
ty denna lustgârd var ett Paradis.


Sydvart hade en mäktig flod
genom en klippig höjd
djupt under den sitt lopp
och steg med källans språng;
uppsökte varje växt och vattnade
blomster som anstod Paradiset självt.
Här var vår plats.


MANNEN (TENOR)
Kom, Förfader, och sätt dig här.


FORFADERN (BARYTON)
Jag tackar. Här är luften sval.


KVINNAN (SOPRAN)
En drake sitter väl inte, först~s.


DRAKEN (MEZZOSOPRAN)
Jag tar min plats på gräset här.


ALLA SOLISTERNA
Skuggornas hägn
i aftonens tid
över skog och äng
skänker oss frid.


FÖRFADERN
Har du undersökt murarna på sistone, min gode man?


MANNEN
Solidare än nånsin:
det ser man redan på håll.


DRAKEN
Jag flög runt dom häromdan; dom såg ut att va’ OK.


KVINNAN
När vår kära drake vaktar
är vi trygga i vårt hem.


ALLA SOLISTERNA
Skuggornas hägn
i aftonens tid
över skog och äng
skänker oss frid.


I den sexfaldiga kurvans
fullbordans stund
är en linje på våg att...

KVINNAN
Drake, min drake,
har du förkylt dig?
Du darrar i kvällens luft.


DRAKEN
Nu faller mina 15ä11


för sent, ack för sent,
en niolinje har gätt i baklås.

MANNEN
Hjälp, du allvetande Förfader,
Varför händer detta?


FORFADERN
En tjuv, en Kentaur, har hoppat över muren.


KVINNAN
Flyg, min drake, flyg till vârt försvar.


DRAKEN
Mina vingar faller av!
Nu krälar jag blott på min buk.


MANNEN
Alismäktige, vad nu?


FÖRFADERN
Vanmäktigt himmeLsk;
se där mitt nya land,
bortom stjärnornas här.
Men bed gärna till mig.


Ormen slingrar snabbt ner i sin hâla.
Den rena okränkbara gudornen uppstiger i skyn.

MANNEN
Vad har vi gjort?
Vad är vår skuld?


KVINNAN
Varför är vi aildeles ensamma?


KVINNAN
Varför är vi alldeles ensamma?


MANNEN
Vilken skärande känsla av saknad!


KVINNAN
Vilket värkande, obotligt sâr!


Det var en ijuv gemenskap,
i dag förvrängd till de vakande
stjärnornas liknöjda kyla.

MANNEN OCH KVINNAN
Gråt, gråt och klaga på nytt,
ack, över den ljuva tid som flytt.
Se bakåt, blicka än en gång
in i den fjärran lustgården;
rosorna, ängarna, flodens gång,
glömd eher bevarad i bitterijuv sång
av musiken.
Kom, vi gâr.


djupt under den sitt lopp
och steg ur källans spràng,
uppsökte varje växt och vattnade
blomster som anstod Paradiset självt.


Här var vår plats.
Här är för evigt platsen för vâr dröm.


Till människans behag en liten plats
med all Naturens rikedom;
ja, mer än så, en Himmel bär pä jord
ly denna lustgård var ett Paradis.
Sydvart hade en mäktig flod
genorn en klippig höjd


DEL TVÅ


6. Livets triumf

Titeln kommerfrån Shelleys sista, ofulibordade díkt. Jag bar ställt samman avsnitt ur den med en skildring av Shelleys egen drunkningsdöd utanför Toscanas kust.

Temat med det fixa, det obönhörligt bestäende, i naturen, utvecklas nu i mänskliga termer “Triumf” som Shelley använder ordet är dubbeltydigt. Det ohejdbara Livet på denna Jord, framdrivet av samma kreativa krafter som drev värt expanderande universum “i början “ (eller vid någon ofattbar “omkastning”) ät förvisso en triumf. Men kraftens “blindhet” är skrämmande. Mot denna “blindhet” och ‘fruktan” hävdar den romantiske hjälten (t ex Shelley själv) sin individuella odödligbet.

Shelley, den sömnlöse skalden, tillbringar natten på en höjd och mediterar över världen. I gryningen vaknar han och .blickar västerut över havet. Bakom honom hojer sig solens vagn över himlen. Han förvandlar detta till en mäktig tragisk bild av hur vagnen rullar vidare med en människomassa sorn allesammans till sist kastas av.

På en faktisk tidpunkt och plats kan Shelley fråga: “Vad ser jag av det absoluta?” Det finns inget direkt svar.. I stället sker I detta stycke en fövandling från scenen med vagnen till Shelleys eget dödsdrama. Hanjagar solen i en båt, blir överraskad av en storm och drunknar. Under loppet av bela satsen bar vi därmed gått från gryning till middagshöjd och åter till natt. Enligt legenden vägrade Shelleys bjärta att brinna när hans lik återfunnits och (av juridiska orsaker) måste brannas.


KÖREN
I gryningen på höjden
sträckte den sömnlöse skalden
på sina matta lemmar...

TENOR
Framför mig flydde min natt;
bakom mig grydde min dag;
Djupet låg för min fot,
Himmelen över mig stod
när en tankfull dvala fyllde min håg...
. . . dvala
som icke var slummer,
så genomskinlig att alit kunde ses.

Och när j tankfull dvalas djup jag lâg
drömde jag vaken underbara ting.
Jag satt vid kanten av en väg och sàg.
En mänskoskara uk
en svärm av mygg

Ålderdom, ungdom, barndom, mannaår
framstod förblandade j tidens flod
Surr-surr, med vingars surr...
. . . förblandade,
ilande vidare, fast ingen såg
varthän de for och varifrån de kom.
och när jag såg dem tyckte jag mig se
att trängseln tilitog.

Och medan stormen växte till i kraft
kom det en vagn uppå dess tysta vind
med egen fart och ståt och en Gestalt.
Och körsvennen har fyra ögonpar
som bundits för. . . vad gagnar en så rik
och ståtlig prakt som över himlen far
och döljer solens ljus orn den som kör
är blind för vad som är
och vad som var?
Så fördes vagnen illa, men den gled
likväl j majestätisk takt förbi.
Skaran skingrades, förfärad steg jag opp,
tyckte mig bu från djupa dvalan fri
och såg likt moln på åskans höga sky
miljoner som med vildsint sâng och dans
rasade runt
Ty varthel st
vagnen for, dit föijde även så
en fängslad hord av människor.

Drabbad av detta dystra skâdespel
sade jag för mig själv: “Vad är det här?
Vem är gestalten I den vaguen där? Och varför?”,
och jag kunde ha lagt till: “Ar allt j olag här?”
Dâ hörs en röst...
“livet”

“Vad är j så fall livet? “ sade jag...
och krymplingen blott såg
på vagnen som nu rullade ivåg
som orn det måste bli en sista blick
och svarade...

ALLA SOLISTERNA
Ur hamnen styr en segeljakt,
som söker hinna solen fatt.
Och han som står i stäven,
vem år val han?
Vem är han?

En sömnlös skald,
moralens rorsman här på livets hav;
mindre förfaren dock på havet självt!
Segel på segel sätts
till riggens högsta topp;
att hinna fatt
en sol som obevekiigen gâr ner.
Fortare, fortare!
Fortare, fontare!

Ej mer i solens spår,
på flykt från stormen nu
som jagar efter dem med vindens fart.
Sitt segel revan varje bât
och flyr mot land i största hast.
Men inte skaidens.
Någon god kapten

som far förbi på flykt mot land...
manar dem: reva eher kom ombord.
Men stävens höga svartklädda gestalt
skriker allenast: “Nej”, och âter “nej” -
som solen stolt fast mörkret redan rår.
När mörkret rår - ser vi väl vad sorn sker?
Jakten för fulla segel
kantrar - och går i kvav.

SOLISTER OCH KÖR
Verklig tid
och plats?
Natt
och hist?
Verklighetens dramatik?
Stuva ner ett saltdränkt ik
i en kista av metall; klar att brännas.


Verklig eld?
>Eid ur himlen.
Verkligt ljud?
Idel genljud.
Lågors frossande pâ kött
och ben
och blod
Verkligt?
Overkligt?
Dvalan som inte var en sömn
var genomskinlig och lät se den scen
vati y föreställde oss
att hjärtat som i mänskan slår
kan aidrig brännas upp
totalt.


7. Spegel av bleknande ljus
Kör

Vetenskapen och teknologins herravälde stär nu i förgrunden. Titeln .syftar på den alkemiska process för rening eller “blekning” varigenom en oädel metall kanförvandlas till guld, och i öveförd mening på människpsjällens rening. Musiken tjänar än en gång som metafor för ordning; därav de tre körpreludierna i kanonform, byggda på den gregorianska sången Veni creator spinitus, vilka inleeder var och en av satsens tre delar.

Dessa delar fokuserar tre historiska ögonbiick i den segerrika utvecklingen mot en höjdpunkt av “mått” och “makt”. Med Pytagoras från Samos ges bara en antydan om fysikens oberoende av meta-fysiken, men hans sått att notera mitt inledde en process som nådde ett avgörande stadium när alkemisterna trotsade kyrkans dogmer genom sin utforskning av möjligheten att förvandla grundämnena. Med klyvandet av atomen - och ett förnyat frammanande av Shiva (för att dansa oss mot undergången?) - står det sambälleligt tvetydiga i den teknologi som bar blivitf följden lika bländande klart som själva Hirosbima-ögonblicket, symboliserat av codans mässingsmusik.


nstrumentalt förspel 1


Segla till Samos över vinmörkt hav
och minns för alltid siaren
som namngav tidens och musikens noder,
spårade mellan tyngdlag och blå honisont
de gränslösa kvadranterna av ryrnd.
Ty tal är all natur.

Instrumentalt förspel 2
O rosigt rodnande metall i mörk cinnober
helvetesheta
hetare, hetare!
strålande
se, se!
en parla av flytande kvicksilver
ty eld ät alkerni.

Instrumentalt förspel 3
Eld och maternatik
blixt efter blixt av speglad tanke att tänka
förlösa den fasta atomen
till en vithet som bländar solen.
Eller Shiva som dansar vär undergâng.

8. Hiroshima, mon amour
Sopran och kör

En ensam kvinnoröst hörs i en akt av åminneise och sorg, en klagosång över de människor som bar mist livet i en brutal värld. Texten är nästan helt hämtad från Anna Achmatovas Requiem och mot slutet dessutom från bennes Dikt utan hjälte: alltsammans en poesi som vuxit från att vara bennes egen upplevelse till att bli bela Rysslands. Genom att översättas till andra spräk, och kanske till musik, bar den vidgats till en världsomfattÄnde upplevelse.


KÖR
(nynnar )...


SOPRAN
Nej
inte under en annan himmel.
Nej
inte beskyddad av en främlings vinge.
Jag var här,
ibland mitt folk där,
där de dessyärre fick förbli.


. . . här,
. . . där,
Allt är nu helt förvirrat
och jag kan inte tala om
vem sorn är människa och djur
och orn jag väntar in min dOd.


Jag ville nämna var och en
men listan tog de i beslag
och den försvann.
En svepning har jag vävt ât er
av dessa arma ord
Jag Orde vad ni sa
och minns det alltid överallt
och giömmer ej i ondskans tid
Och tystar de en plâgad röst
för tusen millioners skrik
så skall ni ändå minnas mig
när den går in, min minnesdag.


Sakta dränker den min själ
likth en sång, en melodi
“farväl..

hörde jag honorn visko
Du skall bli min änka
o min duva, stjärna, syster.”


9. Tre sangen


I Det avhuggna huvudet
Solister och kör

Scener ur den mytologiske Orfeus liv: inte bara den del av myten (som har fängslat den europeiska fantasin si starkt alltsedan 1500-talet) som handkar orn Eurjdikes död och Orfeus misslyckade fórsök att återföra henne från dödsriket, utan också hur Orfeus själv dödas av furierna, de trakiska kvinnor som sönderslet hans kropp och kastade huvudet ifloden, där det alltjämt sjungande flöt ut i havet.

En trio gestaltar hur Orfeus ensam återvänfer från Helvetet och “vandrar ut” i dagens ljus. En barytonsolist sjunger en tonsättning av fyra rader ur Rilkes Orfeussonetter (efter ett inledande citat frän Dowland): Rilkes budskap är i koncentrat att endast en människa som bar upplevt och genomlidit världens mörka sida rätt kan prisa den; Orfeus har skådat dödsriket och upplevt dess mörker. Trion gestaltar sedan Furierna och Orfeus död och barytonsolisten (sam representerar det sjungande huvudet) sjunger ytterligare strofer ur Rilkes text.


KOR

TRIO (Sopran, mezzosopran och tenor)
Blicka ned i detta djup
dit sångarn i sitt vanvett gick
vände, återvände
och vände än en gâng.
. . . vände, âtervände

BARYTON
Jag sâg min dam som grat . . . Ack


SOPRAN OCH TENOR
Gå ut, gå ut
i dagens ljus.


BARYTON
Som redan ensam lyfte
sin lyra bland de döda
djärv nog att ge ljud
åt gränslöst pris.


. . . Ljud

TRIO


Se hur dessa vilda kvinnor
svärmar över flodens brädd
sliter
krossar
lemlästa
och drar j stycken
anatomins alla konstellationer.
Huvudet,
skallen för hård att knäcka,
slungar de ut j en ström
av tid:
flyter, dyker, sjunger.


... av tid
... Åh!

BARYTON
Ve! Vi1ka är vi? Ständigt friare,
ikt drakar på drift i skyn
vi fladdrar på halvhöjd i skrattets utkant
dnivna av vinden.
Befall dem som skriker, o sângens Gud,
att de flytande vaknar,
och bär huvud och lyra på jagande ström.
. . . Tid


II De belägrade vännerna
Mezzosopran och kör

Detta syftar på enfaktisk situation. En grupp antinazister i det av japanerna ockuperade Peking inväntar krigets slut. Medan de väntar hör de på en serie föreläsningar om 1-Ching av Helmut Wilhelm (srn till Richard Wilhelm, I Chings berömde översättare.)

Min text nämner de två metoderna för användandet av 1-Ching: att sortera röllekestjälkar eller att kasta mynt. Nu finns inte längre kejsarens siare som “rullar röllekan “ och den blinde flöjtspelaren som använder mynt. Amid kan vi använda oss av boken om vi så vill. I sin sista föreläsning demonstrerade Wilhelm på dhörarnas önskan hur man utnyttjar bokens spådomskraft med hjälp av rollekestjälkarna. Det hexagram som uppstod visade Frälsningen. God lycka kan bli följden ovi vi bara beter oss rätt. Liksom tidigare i tonsättningen av Achmatovas poesi har jag vidgat metaforen sä att den stärfor ett mer universellt moralbegrepp i vår väldsamma och turbulenta tid: kort sagt en metafor för förmågan att uthärda.


MEZZOSOPRAN
Icke j slottet av jade
där kejsarens siare
rullar sin rölleka.
Icke j kojan
där den blinde grändmånglaren med sin flöjt
fingerty-der slantarnas tecken.


Gömda för hundar och hök
i getternas vinterskjul
väntar vi medan
han spörjer boken:
vilket tal är vårt Nu?


Åh.


KÖR
Vänte-tid
att tolka talet och namnet.

Fyrtionde av sextiolfyrna:
Frälsning.
Åh.
Vänte-tid
att meddela domens dag.

Finns ingenting där dit vi mâste gå
ger återkomsten god lycka.
Finns ännu något där dit y måste gå
ger snabbheten god lycka.


III Den unge aktören träder fram
Tenor och kör

Vår dödligbet är tiilvarons enda ofränkomliga egenskap: Livets triumfvagn kommer att kasta varenda en av oss, mäktig eller ynklig, j diket. Endast artens alstringskraft är måhända evig. I sättet att försona oss med denna vision är vi likväl alltid betingade av vår tid och måste därför hålla allt i jämvikt eftersom den inte är absolut. Vi är kort sagt aktörer som ständigt befinner oss i dramats början.I denna sång gir en ung aktör på sight-seeing före sin första repetition på teatern i Olympia (i en roman från antikens Grekland) och besöker Zeustemplet. Han stirrar på den väldiga statyn av guden. När han höjer blicken möter den “maktens ansikte “.


TENOR
Hettan fyllde den skogiga dalen,
ty våren är uk en sommar där.
Floden flöt redan grund i sin grusiga bädd;
dammet var hett för min fot,
de målade staryema lyste.


Jag gick in ur solens hetta
i den mjuka, svala skuggan
och begapade liksom de andra den stora statyn,
dess guld och dess elfenben,
dess tron lika stor som mitt eget rum.
Till dess att blicken
när jag höjde den,
nádde till maktens ansikte som säger:


KÖR
O mänska, slut fred med din dödlighet,
ty även detta är Gud.


(Musiken övergår i sats nr 10)


l0. Sangen har aldrig en ände
Solister och kör (ordlös sâng)


Till sist är det ijud “där inget luftdrag rörs” (vilket i detta stycke är metaforen för det överjordiska) för ett ögonblick allsmäktigt och omedelbart närvarande.


SLUT

Top