|
The Mask of Time Part One
DEL ETT
Den tänkta begynnelsen av kosmos, eller något annat begrepp som t ex "åtenvändande", uttryckt i musik och några få ord. Kören blickar opersonligt “tillbaka”pä de väldiga tidsrymderna och “ut” I Rymdens oändligb eter. Solisten sjunger personligt inifrån ett pregnant och omedelbart bår och nu. (Denna form av tidsmässig åtskillnad är ett poetiskt grepp som används många gånger i verket.)
KÖR Ljud Där inget luftdrag rörs TENOR Idel metafor, Malaki, med styltor och alit. Malaki, Malaki, idel metafor. Ljud Sàng Genljud En prutgâs högt däruppe i nattens vidd där natten brister och gryningen bryter fram. Explorerande Exploderande I tid I rum Och jag, i ett skrämmande nyftött ljus, går vidare, går vidare. Omvändande åter händande För evigt omkastat (Musiken går vidare in i sats 2)
Den kormiska skaparkraften verkar genom musik - detta enligt en uråldrig tradition enligt vilken musiken kan skapa ordning i en yttre eller inre oordning och bar en fysisk kraft (jfr Orfeus). Shiva (Skapare, Bevarare, Förstörare) dansade fram den befintliga världens skapelse. På fantasins och uppenbarelsens fält ä nyckelorden bär “dröm “ och “bakåt”. På den materiella kunskapens kompletterande område är nyckelorden “mätt” och “makt”. Halleys komet sägs senast dr 1910 (jag sig den själv som barn): den väntas återkomma 1986. Kanske kommer budbärarna, rentav änglarna, att iterkomma...
Så mycket bar observerats och noterats av djursläktets mångfald och variation att vi gapar av hapnad och förundran. Vi kan också bli störda därav när vi inser att den är meningslös, löjlig, rentav grym. Jämförd med hastigheten och rastlösheten i männickans historia är den uppenbarligen till 99,9 procent firerad för evigt och därigenom ännu mera meningslös. Likväl måste vi människorfinna en jämvikt mellanförundran och fasan Ljuden från denna metaforiska “djungel” som antyder den eviga kampen mellan rovdjur och bytesdjur tar gestalt i ett fyrstämmigt körkomplex av verbala fragment. Dessa kan uppfattas som djurimitationer. men det onomatopoetiska antyds framfr allt genom rytmen.
KÖR Smatter-tjatter, smatter-tjatter, Apa Tass, tass, väldig katt, skorr, mrr.... Orrhh! Hahahahyeena-lik ahahahaha. Åsna. ock ock skrock skrock skrockande Fågel. (våldsamt paniskt skrik) Merde!! SOLISTERNA Den älskande ser (Djungelkören fortstätter) och den kunskapsrike. Se hur pilgrimsälskaren vid bäcken söker i en zodiak av tid, det lilla sorn står för det stora. Som vore jag vandrare på torkans savann eller dykare med glasmask i djupet. Krokiokiax SOPRAN Äntligen låg jag på knä j ons vinterdöda gräs, vilsen, förstummad, och sirrrade på grodan i bäcken en dryg meter bort. Och medan jag tittade sjönk han ihop och började sakta krympa. Hans ögori blev livlösa som orn de släcktes. Hans hud blev tom och sjönk samman; själva skallen såg ut att falla ihop som ett kulisparkat tält. Han krympte inför mina ögon som en fotboll när luften går ur.
Merde! BARYTON Allah ställer frågan: “Himmel och jord och alit däremellan - tror du jag skapade detta på skämt?” Bzz-vzz, svirrande vingar MEZZOSOPRAN Ibland när en florslända lagger befruktade ägg på ett grönt blad överst på en trådsma1 stjälk blir hon hungrig. Hon avbryter äggläggningen, vänder sig orn och äter upp sina ägg ett i sänder. Sedan lagger hon fier och äter upp dem också.
Se där öppnar sig bergen... Se där Trädet med ijusen träder fram... Ljudet Härmtrasten faller och tiden slår ut över rymden sorn en oriflamme.
Människans framträdande i hirtorien, bennes vandringar sorn nomad utlämnad åt elementen medan det norra halvklotets iskalott drar sig söderut genom årtusenden. Det yttre familje- och samhälsliv igrottmynningen som är lättare att föreställa sig ställs mot ritualerna inne i grottan där människan bar en mystisk kontakt med det överjordiska. Musiken rör sig neråt. En genetisk slump, eller ett “underverk”, bland de vilda gräsen resulterar i de förstä brödsädsbärande växterna som odlas av och förvisso är beroende av människan efter istiden. Jordbrukssamhället uppstår på de fruktbara flodslamsslätterna med en yttre livsstil som år mer beslåktad med vår egen. Aven religiösa bruk uppstår ur underjorden (musiken rör sig uppåt): våldsamma ritualer som pyramiderna och templen i Mexiko och annorstädes alltjämt påminner oss orn iscensätts nu.
Männen har gàtt på jakt ty fisken simmar under flodens is ller andas blott vid andningshålet.
* * *
Först n ufinns möjligheten till ett ordnat samhälle - en Edens lustgärd. Ständigt en dröm, framåt och bakåt och aidrig en beständig realitet eftersom det alltid finns rovdjur (hår Kentauren) son år redo att inkräkta och förhärja... Denna sats manar fram Eden genom rader ur Miltons Det förlorade paradiset i sättning som en renässansmadrigal, följd av en instrumental övergång (flöjter och harpa) med rytmen av en saraband. Själva scenen spelas upp av fyra aktörer: tvd mänskliga (Mannen och Kvinnan), en övermänsklig (neutralt benämnd Förfadern) och en medrm av djurriket - en Drake (som senare kan “degraderas” från en så lysande gestalt). Scenensförsta avmitt skildrar en drömlik balans, enfulländad gemenskap mellan gudomligt, djuriskt och mänskligt. När denna dröm krossas går alit tiilbaka. Den väniiga Draken degraderas till orm. Fötfadern blir en “ren, okränkbar gudom “ som uppstiger i himmelen. Mannen och Kvinnan ber orn en förklaring, men den vanmäktige Förfadern kan bara rekommendera bön.
KAMMARKÖR Till människans behag en liten plats med all Naturens rikedom, ja mer än sâ, en Himmel här på jord ty denna lustgârd var ett Paradis.
I den sexfaldiga kurvans fullbordans stund är en linje på våg att... KVINNAN Drake, min drake, har du förkylt dig? Du darrar i kvällens luft.
för sent, ack för sent, en niolinje har gätt i baklås. MANNEN Hjälp, du allvetande Förfader, Varför händer detta?
Ormen slingrar snabbt ner i sin hâla. Den rena okränkbara gudornen uppstiger i skyn. MANNEN Vad har vi gjort? Vad är vår skuld?
Det var en ijuv gemenskap, i dag förvrängd till de vakande stjärnornas liknöjda kyla. MANNEN OCH KVINNAN Gråt, gråt och klaga på nytt, ack, över den ljuva tid som flytt. Se bakåt, blicka än en gång in i den fjärran lustgården; rosorna, ängarna, flodens gång, glömd eher bevarad i bitterijuv sång av musiken. Kom, vi gâr.
DEL TVÅ
Titeln kommerfrån Shelleys sista, ofulibordade díkt. Jag bar ställt samman avsnitt ur den med en skildring av Shelleys egen drunkningsdöd utanför Toscanas kust. Temat med det fixa, det obönhörligt bestäende, i naturen, utvecklas nu i mänskliga termer “Triumf” som Shelley använder ordet är dubbeltydigt. Det ohejdbara Livet på denna Jord, framdrivet av samma kreativa krafter som drev värt expanderande universum “i början “ (eller vid någon ofattbar “omkastning”) ät förvisso en triumf. Men kraftens “blindhet” är skrämmande. Mot denna “blindhet” och ‘fruktan” hävdar den romantiske hjälten (t ex Shelley själv) sin individuella odödligbet. Shelley, den sömnlöse skalden, tillbringar natten på en höjd och mediterar över världen. I gryningen vaknar han och .blickar västerut över havet. Bakom honom hojer sig solens vagn över himlen. Han förvandlar detta till en mäktig tragisk bild av hur vagnen rullar vidare med en människomassa sorn allesammans till sist kastas av. På en faktisk tidpunkt och plats kan Shelley fråga: “Vad ser jag av det absoluta?” Det finns inget direkt svar.. I stället sker I detta stycke en fövandling från scenen med vagnen till Shelleys eget dödsdrama. Hanjagar solen i en båt, blir överraskad av en storm och drunknar. Under loppet av bela satsen bar vi därmed gått från gryning till middagshöjd och åter till natt. Enligt legenden vägrade Shelleys bjärta att brinna när hans lik återfunnits och (av juridiska orsaker) måste brannas. KÖREN I gryningen på höjden sträckte den sömnlöse skalden på sina matta lemmar... TENOR Framför mig flydde min natt; bakom mig grydde min dag; Djupet låg för min fot, Himmelen över mig stod när en tankfull dvala fyllde min håg... . . . dvala som icke var slummer, så genomskinlig att alit kunde ses. Och när j tankfull dvalas djup jag lâg drömde jag vaken underbara ting. Jag satt vid kanten av en väg och sàg. En mänskoskara uk en svärm av mygg Ålderdom, ungdom, barndom, mannaår framstod förblandade j tidens flod Surr-surr, med vingars surr... . . . förblandade, ilande vidare, fast ingen såg varthän de for och varifrån de kom. och när jag såg dem tyckte jag mig se att trängseln tilitog. Och medan stormen växte till i kraft kom det en vagn uppå dess tysta vind med egen fart och ståt och en Gestalt. Och körsvennen har fyra ögonpar som bundits för. . . vad gagnar en så rik och ståtlig prakt som över himlen far och döljer solens ljus orn den som kör är blind för vad som är och vad som var? Så fördes vagnen illa, men den gled likväl j majestätisk takt förbi. Skaran skingrades, förfärad steg jag opp, tyckte mig bu från djupa dvalan fri och såg likt moln på åskans höga sky miljoner som med vildsint sâng och dans rasade runt Ty varthel st vagnen for, dit föijde även så en fängslad hord av människor. Drabbad av detta dystra skâdespel sade jag för mig själv: “Vad är det här? Vem är gestalten I den vaguen där? Och varför?”, och jag kunde ha lagt till: “Ar allt j olag här?” Dâ hörs en röst... “livet” “Vad är j så fall livet? “ sade jag... och krymplingen blott såg på vagnen som nu rullade ivåg som orn det måste bli en sista blick och svarade... ALLA SOLISTERNA Ur hamnen styr en segeljakt, som söker hinna solen fatt. Och han som står i stäven, vem år val han? Vem är han? En sömnlös skald, moralens rorsman här på livets hav; mindre förfaren dock på havet självt! Segel på segel sätts till riggens högsta topp; att hinna fatt en sol som obevekiigen gâr ner. Fortare, fortare! Fortare, fontare! Ej mer i solens spår, på flykt från stormen nu som jagar efter dem med vindens fart. Sitt segel revan varje bât och flyr mot land i största hast. Men inte skaidens. Någon god kapten som far förbi på flykt mot land... manar dem: reva eher kom ombord. Men stävens höga svartklädda gestalt skriker allenast: “Nej”, och âter “nej” - som solen stolt fast mörkret redan rår. När mörkret rår - ser vi väl vad sorn sker? Jakten för fulla segel kantrar - och går i kvav. SOLISTER OCH KÖR Verklig tid och plats? Natt och hist? Verklighetens dramatik? Stuva ner ett saltdränkt ik i en kista av metall; klar att brännas.
Vetenskapen och teknologins herravälde stär nu i förgrunden. Titeln .syftar på den alkemiska process för rening eller “blekning” varigenom en oädel metall kanförvandlas till guld, och i öveförd mening på människpsjällens rening. Musiken tjänar än en gång som metafor för ordning; därav de tre körpreludierna i kanonform, byggda på den gregorianska sången Veni creator spinitus, vilka inleeder var och en av satsens tre delar. Dessa delar fokuserar tre historiska ögonbiick i den segerrika utvecklingen mot en höjdpunkt av “mått” och “makt”. Med Pytagoras från Samos ges bara en antydan om fysikens oberoende av meta-fysiken, men hans sått att notera mitt inledde en process som nådde ett avgörande stadium när alkemisterna trotsade kyrkans dogmer genom sin utforskning av möjligheten att förvandla grundämnena. Med klyvandet av atomen - och ett förnyat frammanande av Shiva (för att dansa oss mot undergången?) - står det sambälleligt tvetydiga i den teknologi som bar blivitf följden lika bländande klart som själva Hirosbima-ögonblicket, symboliserat av codans mässingsmusik.
Segla till Samos över vinmörkt hav och minns för alltid siaren som namngav tidens och musikens noder, spårade mellan tyngdlag och blå honisont de gränslösa kvadranterna av ryrnd. Ty tal är all natur. Instrumentalt förspel 2 O rosigt rodnande metall i mörk cinnober helvetesheta hetare, hetare! strålande se, se! en parla av flytande kvicksilver ty eld ät alkerni. Instrumentalt förspel 3 Eld och maternatik blixt efter blixt av speglad tanke att tänka förlösa den fasta atomen till en vithet som bländar solen. Eller Shiva som dansar vär undergâng. 8. Hiroshima, mon amour Sopran och kör En ensam kvinnoröst hörs i en akt av åminneise och sorg, en klagosång över de människor som bar mist livet i en brutal värld. Texten är nästan helt hämtad från Anna Achmatovas Requiem och mot slutet dessutom från bennes Dikt utan hjälte: alltsammans en poesi som vuxit från att vara bennes egen upplevelse till att bli bela Rysslands. Genom att översättas till andra spräk, och kanske till musik, bar den vidgats till en världsomfattÄnde upplevelse.
KÖR (nynnar )...
. . . här, . . . där, Allt är nu helt förvirrat och jag kan inte tala om vem sorn är människa och djur och orn jag väntar in min dOd.
Sakta dränker den min själ likth en sång, en melodi “farväl.. hörde jag honorn visko Du skall bli min änka o min duva, stjärna, syster.”
Scener ur den mytologiske Orfeus liv: inte bara den del av myten (som har fängslat den europeiska fantasin si starkt alltsedan 1500-talet) som handkar orn Eurjdikes död och Orfeus misslyckade fórsök att återföra henne från dödsriket, utan också hur Orfeus själv dödas av furierna, de trakiska kvinnor som sönderslet hans kropp och kastade huvudet ifloden, där det alltjämt sjungande flöt ut i havet. En trio gestaltar hur Orfeus ensam återvänfer från Helvetet och “vandrar ut” i dagens ljus. En barytonsolist sjunger en tonsättning av fyra rader ur Rilkes Orfeussonetter (efter ett inledande citat frän Dowland): Rilkes budskap är i koncentrat att endast en människa som bar upplevt och genomlidit världens mörka sida rätt kan prisa den; Orfeus har skådat dödsriket och upplevt dess mörker. Trion gestaltar sedan Furierna och Orfeus död och barytonsolisten (sam representerar det sjungande huvudet) sjunger ytterligare strofer ur Rilkes text.
KOR TRIO (Sopran, mezzosopran och tenor) Blicka ned i detta djup dit sångarn i sitt vanvett gick vände, återvände och vände än en gâng. . . . vände, âtervände BARYTON Jag sâg min dam som grat . . . Ack
. . . Ljud TRIO
... av tid ... Åh! BARYTON Ve! Vi1ka är vi? Ständigt friare, ikt drakar på drift i skyn vi fladdrar på halvhöjd i skrattets utkant dnivna av vinden. Befall dem som skriker, o sângens Gud, att de flytande vaknar, och bär huvud och lyra på jagande ström. . . . Tid
Detta syftar på enfaktisk situation. En grupp antinazister i det av japanerna ockuperade Peking inväntar krigets slut. Medan de väntar hör de på en serie föreläsningar om 1-Ching av Helmut Wilhelm (srn till Richard Wilhelm, I Chings berömde översättare.) Min text nämner de två metoderna för användandet av 1-Ching: att sortera röllekestjälkar eller att kasta mynt. Nu finns inte längre kejsarens siare som “rullar röllekan “ och den blinde flöjtspelaren som använder mynt. Amid kan vi använda oss av boken om vi så vill. I sin sista föreläsning demonstrerade Wilhelm på dhörarnas önskan hur man utnyttjar bokens spådomskraft med hjälp av rollekestjälkarna. Det hexagram som uppstod visade Frälsningen. God lycka kan bli följden ovi vi bara beter oss rätt. Liksom tidigare i tonsättningen av Achmatovas poesi har jag vidgat metaforen sä att den stärfor ett mer universellt moralbegrepp i vår väldsamma och turbulenta tid: kort sagt en metafor för förmågan att uthärda.
KÖR Vänte-tid att tolka talet och namnet. Fyrtionde av sextiolfyrna: Frälsning. Åh. Vänte-tid att meddela domens dag. Finns ingenting där dit vi mâste gå ger återkomsten god lycka. Finns ännu något där dit y måste gå ger snabbheten god lycka.
Vår dödligbet är tiilvarons enda ofränkomliga egenskap: Livets triumfvagn kommer att kasta varenda en av oss, mäktig eller ynklig, j diket. Endast artens alstringskraft är måhända evig. I sättet att försona oss med denna vision är vi likväl alltid betingade av vår tid och måste därför hålla allt i jämvikt eftersom den inte är absolut. Vi är kort sagt aktörer som ständigt befinner oss i dramats början.I denna sång gir en ung aktör på sight-seeing före sin första repetition på teatern i Olympia (i en roman från antikens Grekland) och besöker Zeustemplet. Han stirrar på den väldiga statyn av guden. När han höjer blicken möter den “maktens ansikte “.
KÖR O mänska, slut fred med din dödlighet, ty även detta är Gud.
|
||