DEL ETT

1. Närvaro
Tenorsolo och kör

Den tänkta begynnelsen av kosmos, eller något annat begrepp som t ex "åtenvändande", uttryckt i musik och några få ord. Kören blickar opersonligt “tillbaka”pä de väldiga tidsrymderna och “ut” I Rymdens oändligb eter. Solisten sjunger personligt inifrån ett pregnant och omedelbart bår och nu. (Denna form av tidsmässig åtskillnad är ett poetiskt grepp som används många gånger i verket.)

2. Världens skapelse genom musik
Sopran, mezzosopran, tenor och baryton

Den kormiska skaparkraften verkar genom musik - detta enligt en uråldrig tradition enligt vilken musiken kan skapa ordning i en yttre eller inre oordning och bar en fysisk kraft (jfr Orfeus). Shiva (Skapare, Bevarare, Förstörare) dansade fram den befintliga världens skapelse. På fantasins och uppenbarelsens fält ä nyckelorden bär “dröm “ och “bakåt”. På den materiella kunskapens kompletterande område är nyckelorden “mätt” och “makt”. Halleys komet sägs senast dr 1910 (jag sig den själv som barn): den väntas återkomma 1986. Kanske kommer budbärarna, rentav änglarna, att iterkomma...

SOLISTERNA
Ska vi...?
Drömma bakåt till den tid j det forna
då Herren Shiva dansade med skapande fötter
och Orfeus lockade fram ur sin lyra
kraft att förflytta sten
Ska vi...?
Bekräfta!

Mått var början till vår makt
som forstärkte spegelns eko av spegens ljus
Musiken i sig är ett ting av gud
Mitt öra återger flodens läten
Men jag vet

Den väidiga vilda himlakroppen har kastat om sin färd,
“Korn ihåg”, har han viskat i mitt öra, “att den kommer igen
... pä sin vindsnabba hemfärd till solens trakt.”
En skara av änglar i flykt genorn skyn
sjungande, sjungande:
och poeten som sjunger
fullbordat är det härliga verket.

3. Djungeln
Solister och kör

Så mycket bar observerats och noterats av djursläktets mångfald och variation att vi gapar av hapnad och förundran. Vi kan också bli störda därav när vi inser att den är meningslös, löjlig, rentav grym. Jämförd med hastigheten och rastlösheten i männickans historia är den uppenbarligen till 99,9 procent firerad för evigt och därigenom ännu mera meningslös. Likväl måste vi människorfinna en jämvikt mellanförundran och fasan Ljuden från denna metaforiska “djungel” som antyder den eviga kampen mellan rovdjur och bytesdjur tar gestalt i ett fyrstämmigt körkomplex av verbala fragment. Dessa kan uppfattas som djurimitationer. men det onomatopoetiska antyds framfr allt genom rytmen.

MEZZOSOPRAN
Genom sticket flyter giftet
som förtär offrets muskler och ben och organ
- allt utom huden - och genom det suger den väidiga vattenloppan
i sig offrets kropp reducerad till saft.

SOPRAN
Jag gapade, förvirrad, förfärad.
En ovalformad skugga låg över vattnet
bakom den tömda grodan;
och så gled den bort.

TENOR
“Men Herre Gud”, undrar den spröda och döende
florsländan med käkarna våta av
saften som hennes egen äggledare har utsöndrat,
“vad handlar alltsammans orn?”
Och vet ni, då kunde han inte...

SOPRAN
Jag vill bort från denna stillastående luft.
Dra djupt efter andan, Elias; tänd ditt bå1.
Världen må vara fast men slogs aldrig i stycken.
De flygande skärvor jag ser, dessa bakre delar,
är en gâva, en rikedom.

SOPRAN OCH MEZZOSOPRAN
Ernellanåt

4. Istäcket flyttar sig syd-nordvart
Kör

Människans framträdande i hirtorien, bennes vandringar sorn nomad utlämnad åt elementen medan det norra halvklotets iskalott drar sig söderut genom årtusenden. Det yttre familje- och samhälsliv igrottmynningen som är lättare att föreställa sig ställs mot ritualerna inne i grottan där människan bar en mystisk kontakt med det överjordiska. Musiken rör sig neråt. En genetisk slump, eller ett “underverk”, bland de vilda gräsen resulterar i de förstä brödsädsbärande växterna som odlas av och förvisso är beroende av människan efter istiden. Jordbrukssamhället uppstår på de fruktbara flodslamsslätterna med en yttre livsstil som år mer beslåktad med vår egen. Aven religiösa bruk uppstår ur underjorden (musiken rör sig uppåt): våldsamma ritualer som pyramiderna och templen i Mexiko och annorstädes alltjämt påminner oss orn iscensätts nu.

5. Dröm orn Paradisets Lustgård
Solister och kamimarkör

Först n ufinns möjligheten till ett ordnat samhälle - en Edens lustgärd. Ständigt en dröm, framåt och bakåt och aidrig en beständig realitet eftersom det alltid finns rovdjur (hår Kentauren) son år redo att inkräkta och förhärja... Denna sats manar fram Eden genom rader ur Miltons Det förlorade paradiset i sättning som en renässansmadrigal, följd av en instrumental övergång (flöjter och harpa) med rytmen av en saraband. Själva scenen spelas upp av fyra aktörer: tvd mänskliga (Mannen och Kvinnan), en övermänsklig (neutralt benämnd Förfadern) och en medrm av djurriket - en Drake (som senare kan “degraderas” från en så lysande gestalt).

Scenensförsta avmitt skildrar en drömlik balans, enfulländad gemenskap mellan gudomligt, djuriskt och mänskligt. När denna dröm krossas går alit tiilbaka. Den väniiga Draken degraderas till orm. Fötfadern blir en “ren, okränkbar gudom “ som uppstiger i himmelen. Mannen och Kvinnan ber orn en förklaring, men den vanmäktige Förfadern kan bara rekommendera bön.

MANNEN (TENOR)
Kom, Förfader, och sätt dig här.

FORFADERN (BARYTON)
Jag tackar. Här är luften sval.

KVINNAN (SOPRAN)
En drake sitter väl inte, först~s.

DRAKEN (MEZZOSOPRAN)
Jag tar min plats på gräset här.

ALLA SOLISTERNA
Skuggornas hägn
i aftonens tid
över skog och äng
skänker oss frid.

FÖRFADERN
Har du undersökt murarna på sistone, min gode man?

MANNEN
Solidare än nånsin:
det ser man redan på håll.

DRAKEN
Jag flög runt dom häromdan; dom såg ut att va’ OK.

KVINNAN
När vår kära drake vaktar
är vi trygga i vårt hem.

ALLA SOLISTERNA
Skuggornas hägn
i aftonens tid
över skog och äng
skänker oss frid.

DRAKEN
Nu faller mina 15ä11

FORFADERN
En tjuv, en Kentaur, har hoppat över muren.

KVINNAN
Flyg, min drake, flyg till vârt försvar.

DRAKEN
Mina vingar faller av!
Nu krälar jag blott på min buk.

MANNEN
Alismäktige, vad nu?

FÖRFADERN
Vanmäktigt himmeLsk;
se där mitt nya land,
bortom stjärnornas här.
Men bed gärna till mig.

KVINNAN
Varför är vi aildeles ensamma?

KVINNAN
Varför är vi alldeles ensamma?

MANNEN
Vilken skärande känsla av saknad!

KVINNAN
Vilket värkande, obotligt sâr!

6. Livets triumf

Titeln kommerfrån Shelleys sista, ofulibordade díkt. Jag bar ställt samman avsnitt ur den med en skildring av Shelleys egen drunkningsdöd utanför Toscanas kust.

Temat med det fixa, det obönhörligt bestäende, i naturen, utvecklas nu i mänskliga termer “Triumf” som Shelley använder ordet är dubbeltydigt. Det ohejdbara Livet på denna Jord, framdrivet av samma kreativa krafter som drev värt expanderande universum “i början “ (eller vid någon ofattbar “omkastning”) ät förvisso en triumf. Men kraftens “blindhet” är skrämmande. Mot denna “blindhet” och ‘fruktan” hävdar den romantiske hjälten (t ex Shelley själv) sin individuella odödligbet.

Shelley, den sömnlöse skalden, tillbringar natten på en höjd och mediterar över världen. I gryningen vaknar han och .blickar västerut över havet. Bakom honom hojer sig solens vagn över himlen. Han förvandlar detta till en mäktig tragisk bild av hur vagnen rullar vidare med en människomassa sorn allesammans till sist kastas av.

På en faktisk tidpunkt och plats kan Shelley fråga: “Vad ser jag av det absoluta?” Det finns inget direkt svar.. I stället sker I detta stycke en fövandling från scenen med vagnen till Shelleys eget dödsdrama. Hanjagar solen i en båt, blir överraskad av en storm och drunknar. Under loppet av bela satsen bar vi därmed gått från gryning till middagshöjd och åter till natt. Enligt legenden vägrade Shelleys bjärta att brinna när hans lik återfunnits och (av juridiska orsaker) måste brannas.

Verklig eld?
>Eid ur himlen.
Verkligt ljud?
Idel genljud.
Lågors frossande pâ kött
och ben
och blod
Verkligt?
Overkligt?
Dvalan som inte var en sömn
var genomskinlig och lät se den scen
vati y föreställde oss
att hjärtat som i mänskan slår
kan aidrig brännas upp
totalt.

7. Spegel av bleknande ljus
Kör

Vetenskapen och teknologins herravälde stär nu i förgrunden. Titeln .syftar på den alkemiska process för rening eller “blekning” varigenom en oädel metall kanförvandlas till guld, och i öveförd mening på människpsjällens rening. Musiken tjänar än en gång som metafor för ordning; därav de tre körpreludierna i kanonform, byggda på den gregorianska sången Veni creator spinitus, vilka inleeder var och en av satsens tre delar.

Dessa delar fokuserar tre historiska ögonbiick i den segerrika utvecklingen mot en höjdpunkt av “mått” och “makt”. Med Pytagoras från Samos ges bara en antydan om fysikens oberoende av meta-fysiken, men hans sått att notera mitt inledde en process som nådde ett avgörande stadium när alkemisterna trotsade kyrkans dogmer genom sin utforskning av möjligheten att förvandla grundämnena. Med klyvandet av atomen - och ett förnyat frammanande av Shiva (för att dansa oss mot undergången?) - står det sambälleligt tvetydiga i den teknologi som bar blivitf följden lika bländande klart som själva Hirosbima-ögonblicket, symboliserat av codans mässingsmusik.

nstrumentalt förspel 1

En ensam kvinnoröst hörs i en akt av åminneise och sorg, en klagosång över de människor som bar mist livet i en brutal värld. Texten är nästan helt hämtad från Anna Achmatovas Requiem och mot slutet dessutom från bennes Dikt utan hjälte: alltsammans en poesi som vuxit från att vara bennes egen upplevelse till att bli bela Rysslands. Genom att översättas till andra spräk, och kanske till musik, bar den vidgats till en världsomfattÄnde upplevelse.

SOPRAN
Nej
inte under en annan himmel.
Nej
inte beskyddad av en främlings vinge.
Jag var här,
ibland mitt folk där,
där de dessyärre fick förbli.

9. Tre sangen

I Det avhuggna huvudet
Solister och kör

Scener ur den mytologiske Orfeus liv: inte bara den del av myten (som har fängslat den europeiska fantasin si starkt alltsedan 1500-talet) som handkar orn Eurjdikes död och Orfeus misslyckade fórsök att återföra henne från dödsriket, utan också hur Orfeus själv dödas av furierna, de trakiska kvinnor som sönderslet hans kropp och kastade huvudet ifloden, där det alltjämt sjungande flöt ut i havet.

En trio gestaltar hur Orfeus ensam återvänfer från Helvetet och “vandrar ut” i dagens ljus. En barytonsolist sjunger en tonsättning av fyra rader ur Rilkes Orfeussonetter (efter ett inledande citat frän Dowland): Rilkes budskap är i koncentrat att endast en människa som bar upplevt och genomlidit världens mörka sida rätt kan prisa den; Orfeus har skådat dödsriket och upplevt dess mörker. Trion gestaltar sedan Furierna och Orfeus död och barytonsolisten (sam representerar det sjungande huvudet) sjunger ytterligare strofer ur Rilkes text.

SOPRAN OCH TENOR
Gå ut, gå ut
i dagens ljus.

BARYTON
Som redan ensam lyfte
sin lyra bland de döda
djärv nog att ge ljud
åt gränslöst pris.

Se hur dessa vilda kvinnor
svärmar över flodens brädd
sliter
krossar
lemlästa
och drar j stycken
anatomins alla konstellationer.
Huvudet,
skallen för hård att knäcka,
slungar de ut j en ström
av tid:
flyter, dyker, sjunger.

II De belägrade vännerna
Mezzosopran och kör

Detta syftar på enfaktisk situation. En grupp antinazister i det av japanerna ockuperade Peking inväntar krigets slut. Medan de väntar hör de på en serie föreläsningar om 1-Ching av Helmut Wilhelm (srn till Richard Wilhelm, I Chings berömde översättare.)

Min text nämner de två metoderna för användandet av 1-Ching: att sortera röllekestjälkar eller att kasta mynt. Nu finns inte längre kejsarens siare som “rullar röllekan “ och den blinde flöjtspelaren som använder mynt. Amid kan vi använda oss av boken om vi så vill. I sin sista föreläsning demonstrerade Wilhelm på dhörarnas önskan hur man utnyttjar bokens spådomskraft med hjälp av rollekestjälkarna. Det hexagram som uppstod visade Frälsningen. God lycka kan bli följden ovi vi bara beter oss rätt. Liksom tidigare i tonsättningen av Achmatovas poesi har jag vidgat metaforen sä att den stärfor ett mer universellt moralbegrepp i vår väldsamma och turbulenta tid: kort sagt en metafor för förmågan att uthärda.

MEZZOSOPRAN
Icke j slottet av jade
där kejsarens siare
rullar sin rölleka.
Icke j kojan
där den blinde grändmånglaren med sin flöjt
fingerty-der slantarnas tecken.

Gömda för hundar och hök
i getternas vinterskjul
väntar vi medan
han spörjer boken:
vilket tal är vårt Nu?

Åh.

III Den unge aktören träder fram
Tenor och kör

Vår dödligbet är tiilvarons enda ofränkomliga egenskap: Livets triumfvagn kommer att kasta varenda en av oss, mäktig eller ynklig, j diket. Endast artens alstringskraft är måhända evig. I sättet att försona oss med denna vision är vi likväl alltid betingade av vår tid och måste därför hålla allt i jämvikt eftersom den inte är absolut. Vi är kort sagt aktörer som ständigt befinner oss i dramats början.I denna sång gir en ung aktör på sight-seeing före sin första repetition på teatern i Olympia (i en roman från antikens Grekland) och besöker Zeustemplet. Han stirrar på den väldiga statyn av guden. När han höjer blicken möter den “maktens ansikte “.

TENOR
Hettan fyllde den skogiga dalen,
ty våren är uk en sommar där.
Floden flöt redan grund i sin grusiga bädd;
dammet var hett för min fot,
de målade staryema lyste.

Jag gick in ur solens hetta
i den mjuka, svala skuggan
och begapade liksom de andra den stora statyn,
dess guld och dess elfenben,
dess tron lika stor som mitt eget rum.
Till dess att blicken
när jag höjde den,
nádde till maktens ansikte som säger:

(Musiken övergår i sats nr 10)

l0. Sangen har aldrig en ände
Solister och kör (ordlös sâng)

Till sist är det ijud “där inget luftdrag rörs” (vilket i detta stycke är metaforen för det överjordiska) för ett ögonblick allsmäktigt och omedelbart närvarande.

SLUT

Top